Puh, det gick ju bra! Jag var lite nervös igår kväll och jag kände av en del saker i halsen…ibland vet jag inte om det är inbillning eftersom det alltid känns lite svullet innan jag ska sjunga på något som är viktigt för mig, eller om det faktiskt var något. Det som har stört mig en del sista veckan är att jag blir väldigt slemmig i halsen, och det värsta är att det inte försvinnner, oftast brukar det försvinna efter en liten stund men nu pluppar det bara upp mer och mer och det är oerhört frustrerande och störande. Framförallt så låter det fult och förstör vackra toner! Men men, det jag är glad för är att jag i vilket fall som helst tog mig god tid att sjunga upp för att vara i så god form som möjligt till uppsjungningen, laddade mycket hela dagen igår och idag så tänkte jag bara på att jag skulle sjunga precis som vanligt och att det fick bära eller brista! För mig är det lite nytt, att acceptera att jag kanske inte skulle vara i topp form men att det duger i vilket fall. Skön känsla.
Och ja, det gick ju bra ändå! :=)
I första sången så tänkte jag bara på att leva mig in i texten och att sjunga ut. Jag blev så glad efteråt eftersom jag lyckades bättre än på länge….och så tänkte jag ” Gött nu har jag det här inspelat…” trodde jag, hade så klart glömt att trycka på REC….
Den andra sången blev Ilia och den gick väl hyfsat, slemmklumparna störde lite men jag sjöng och försökte att inte hänga upp mig vid det.
Sen kom Pamina, en aria jag har blandade känslor till. På något sätt försökte jag att bara koppla bort rädslan, att “jaja, nu är det för sent att dra sig ur, öppna munnen och sjung, tänk inte!!!” Vissa saker blev bra, några jätte bra och några ganska dåliga…Men det bästa var att jag hela tiden jobbade för att fortsätta sjunga och ge energi, att oavsett hur tonen innan hade klingat jobba för att nästa skulle bli så optimal som möjligt. Och jag skämdes inte för det som inte gick så bra, världen gick inte under heller 😉
Jag fick fin feedback av Tobias Rinborg och Mats Liljefors, som dessutom hade fixat med lokal. Nu vet jag vad jag ska jobba på inför audition i Hamburg och jag känner mig säkrare inför uppgiften att ställa mig framför juryn.
Efter uppsjungningen var jag redigt hungrig, insåg att jag inte hade ätit sen frukost kl. 9 och då var kl. 15.30. Det är rätt märkligt hur kroppen kopplar bort hungerkänslorna när adrenalinet sätter in. Jag upplevde hungern först 30 min efter att vi var klara. Märkligt.
Comentários