Sjätte dagen på masterclass i Kungälv med Helena Döse, David Jones, Ulrich Staerk och Anita Åstrand

Ja, vart ska jag börja?? Det är så mycket ny information i mitt huvud just nu att det är svårt att tänka några tankar i huvudtaget. Fast lite hjärnkapacitet har jag nog kvar, tillräckligt för att nu försöka beskriva vad det är jag har gjort och lärt mig under dessa dagar. Det är intensivt, idag sjöng t.ex 3 gånger, två sånglektioner och ett litet uppträdande i slutet av dagen. Det är nog det svåraste, att försöka få ihop allt det nya och sen bara leverera!

Jag har fått känna på hur det känns att sjunga med tungan utanför munnen med en penna vid tänderna, att få min nacke lång och avslappnad på samma gång, att hålla en boll mellan benen med ett jämt stadigt tryck för att känna förankring och avspänning i överkroppen, att lukta på en ros och ha ett inre leende, att lita på min kropp och förmåga, att låtsas vara en gorilla som stönar, att sjunga inför publik även i en övningssituation, att inte tugga med käken mer än jag kan med stängd mun, att lyssna på andra och se hur ljud och röst förändras, att sjunga Paminas aria rätt så hyfsat och sen börja gråta för att spänningen släppte och jag märkte att jag hade överlevt.

Jag hade en lätt huvudvärk på vägen hem… 😉

Lärarna gör sitt bästa för att försöka få oss att ta till oss så mycket information som möjligt på denna korta tid och jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb. Det är ändå bra lyxigt att sjunga upp för fyra personer som har olika fokus på det som kan förbättras och utvecklas hos mig. En som ser min kropp, en annan det rent musikaliska, en tekniskt och en som ser till själva framförandet. Blir jag inte bra efter det här så vet jag inte vad som krävs!! 🙂

Jag lever just nu med musiken och allt det som uppstår genom dess kraft. Häromdagen när jag sjöng tillsammans med Ulrich, vi jobbade med Michaelas aria, så upplevde jag en väldigt stark känsla av närvaro och att vara en del av musiken, idag efter Paminas aria så tror jag att musiken påverkade mig så pass att tårarna och alla känslor som samlats inom mig under dessa dagar helt enkelt var tvunga att komma fram, att musiken öppnade upp för mina egna tillbakahållna känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera allting och då blir musiken min räddare som hjälper mig även när det är svårt.

Jag ser fram emot resten av veckan, vi är ett gott gäng och det är fin stämning. Jag hoppas att jag kan lära känna dom andra bättre och även hålla kontakten efter att kursen tagi slut. Det skulle vara så roligt att kunna följa varandra och se vad som händer sedan.

Nu ska jag slänga mig i TV-soffan och försöka glömma allt detta för en stund!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s