Att vilja något men samtidigt ha tålamod

Idag har varit en dag när jag funderat över hur det faktiskt kom sig att jag ville bli operasångerska, och om jag hade följt min dröm om jag visste hur mycket jobb som ligger bakom en framgångsrik sångarkarriär. Jag vet ju att jag verkligen gör det jag älskar och jag kan inte se mig själv göra något annat, men ibland slår det mig att det kanske hade varit skönt att ha ett jobb dit man gick och sen var det klart kl. 17.30. Typ. Just nu känns det som att jag går omkring och jobbar och jobbar, samtidigt som jag har en känsla av att vänta. Någon sångare/människa som känner igen sig??

Ivilket fall känns det bra att ha kommit igång med instuderingen av rollerna som jag tänkt ut, det är kul att ha ett slutmål för en gångs skull, att fakiskt se till helheten och inte bara en aria som kanske ska användas på provsjungning.

Till helgen åker jag till Loka Brunn och gästar Oskar Bly på hans konsert, vi ska nog göra hela första scenen ur La Bohème mellan Mimi och Rodolfo, vilket ska bli riktigt kul! 🙂

Öva, öva, öva, öva

Nu är jag inne i en period där fokus är på övning. Kanske ni förstår utifrån rubriken 😉

Det är faktiskt roligare än vad det låter som. Det skönt att få prova sig fram och testa nya saker för att se hur det fungerar och jag har tid att lära mig nytt material i lugn och ro. Häromdagen bestämde jag mig för att helt enkelt börja studera in några roller på egen hand, på så sätt har jag mycket bättre förutsättningar när jag väl ska börja sjunga dom på riktigt, det är också bra att kunna bedöma huruvida dom passar mig eller inte. Jag fokuserar på Pamina, Lauretta och Mimi. Lauretta är ju en ganska liten roll men hon har den enda arian i hela operan! Och inte vilken aria som helst, ”O mio babbino caro” måste ju vara en av de mest sjungna och spelade de sista 100 åren!

Jag har fortsatt att jobba med Traviata och den är så kul att sjunga! Jag hade alltid trott att den på grund av den höga tessituran skulle kännas jobbig, men det är tvärtom, det känns bara bättre och bättre och jag märker att andra sånger påverkas positivt eftersom jag inte lägger lika mycket vikt vid en höjdton. Har man redan sjungit typ 20 höga C och Db så känns det inte så högt med ett ensamt H 🙂

Jag har nu börjat med mina utskick till agenter och det är spännande att se hur det faller ut. Jag har fått 2 svar än så länge, ett negativt och ett positivt då jag får komma på provsjungning. Jag ska snart jobba med min sångpedagog igen och då ska jag bestämma mig för vad jag ska sjunga, jag har nu 2 nya Verdi arior, La Traviata och Il Corsaro som jag inte vet om dom är redo för uppsjungning ännu.

Nu när jag har suttit och letat upp agenter i Tyskland inser jag att dom är väldigt många och efter tips från en kollega, Solgerd Isalv (  http://solgerd.com/pages/blog ) så delar jag upp dom i städer. Och jag tänkte börja med Berlin!

Nu är hösten nästan här, det märks på luften som blir kyligare och att träden börjat släppa på löven. Jag tycker om den här tiden på året, jag njuter verkligen när träden börjar skifta färg och luften blir så där krispig och frisk, jag längtar redan till när jag kan ta långa promenader i Slottskogen…

Idag fyller min underbara man år och det ska firas ikväll med restaurangbesök och kanske lite salsa dans på maten 😉

Stackars grannar!!

Igår när jag började öva så tänkte jag att jag skulle försöka sjunga lite högre än vanligt och gav mig på sluttonen i Traviata som är ett högt Ess, alltså 1 1/2 ton över höga C och som helst ska hållas ut lääääänge! Det var lite kraxigt dom första försöken men tillslut så gick det faktiskt vägen och jag blev så nöjd med mig själv att jag stod och hoppade på stället! Hahah. Om inte grannarna trodde att jag var smått galen innan dess så lär dom ju ha trott det nu!

Det går framåt i vilket fall och jag tror att Traviata kan bli riktigt bra när den sätter sig i kroppen och får landa lite.

Idag har jag promenerat och njutit av solen som tittade fram och ikväll ska jag skriva en tyska tenta på Universitetet, har laddat upp med att läsa om konjunktiv och passiv. . .

Jag är på gång med planer inför höstens tyska provsjungningar och jag hoppas att min talade tyska också blivit bättre, det känns i alla fall som att jag förstår mer men eftersom jag inte haft så mycket tillfälle att öva den muntligt så är det svårt att säga. Jag vill gärna provsjunga i Frankrike också, men det blir mycket lättare eftersom jag talar det rätt så flytande. Jag vill gärna sjunga i Paris någon dag! Älskar den staden och jag har många fina minnen därifrån sen jag jobbade som servitris två somrar. Det är nog min dröm faktiskt, att någon dag få sjunga på Theatre du Chatêlet, helst rollen som Mimi i La Bohème….

Dags att börja öva! Paris, here I come!

En ny video från ”Operadags” konserten i Annedal, ”O mio babbino caro”

Igår satt jag och pillade ihop en ny video från konserten i Annedals kyrkan den 12 juli i år. Det blev extra numret ”O mio babbino caro” som är en gammal klassiker bland sopraner, ofta just som extra nummer, lagom lång och vacker. Den är faktiskt ingen enkel sång att sjung men ändå är det ofta bland det första man får lära sig som sopran…fråga mig inte varför!

Nu har jag kommit igång ordentligt med min övning och igår började jag på arian ”Sempre libera” från operan La Traviata, det känns kul och utmanande, jag har tidigare dragit mig för att sjunga sånger som har återkommande toner över höga C men jag tror att jag är mogen för det nu, rösten är högre och mer flexibel.

Jag fick en liten nytändning efter masterclassen och övningen är roligare, det är bra med variation och spännande att se vad som händer med olika sätt att tänka på och rikta fokuset. Det är ganska fascinerande egentligen med hur mycket det mentala styr, att en tanke förändrar klangen.

Här är videon:

http://www.youtube.com/watch?v=D_-Kmk-njnc

Den finns även under länken ”Music”

🙂

Vad har jag nu lärt mig??

Tänkte försöka mig på en sammanfattning av allt jag lärt mig under masterclass dagarna. Inte en helt enkel uppgift. Så här några dagar i efterhand märker jag att det faktiskt var en hel del. Och inte bara från lärarna men genom samtal med andra deltagare, genom att lyssna och höra olika nyanser av en röst och hur den bär genom en sal. Det har varit väldigt nyttigt och kul att faktiskt få vara med under andras utvecklings arbete. Att se och höra hur vissa saker plötsligt får liv eller lika fort faller platt ner och dör. Hur viktigt det är med att faktiskt mena det man sjunger!

Mycket saker som jag har undrat över fick en klarhet över sig, pedagogen David Jones var väldigt tydlig i sina beskrivningar av hur röstapparaten hänger ihop med muskulaturen i kroppen och det slår mig hur avancerat det egentligen är, att t.ex muskler i nedre delen av ryggen hänger samman med andningen och då även med hur stämbanden sluter. Ja, det här med teknik kan jag skriva hur mycket som helst om, jag gillar att jobba tekniskt och verkligen försöka förstå vad det är som händer inom mig när jag sjunger, att lära mig att känna snarare än att lyssna till vad som funkar bäst. Jag ser fram emot den här perioden när jag har tid att i lugn och ro få prova mig fram i övningsrummet.

Sedan var det väldigt bra att få jobba med Anita Åstrand som är rörelsepedagog tillsammans med Helena Döse, att samtidigt som jag fokuserade på rösten och framförandet få veta hur min kropp förhöll sig och vad jag kunde göra för att optimera det hela. Jag har blivit mycket mer medveten och det jag märkte var att saker som jag kanske tidigare har vetat om men inte riktigt förstått började falla på plats. Jag hade Anita som lärare på skolan under 2 år och även om jag lärde mig massor så var det först nu som poletten faktiskt föll ner!

En annan del av det hela var upplevelsen av att få sjunga med Ulrich Staerck, det var som att surfa på en våg! Jag vet inte vad det är som gör det men underbart är det i vilket fall 😉 !!

Inom ramen för allt som var positivt så kände jag också en viss känsla av att hamna tillbaka i ”student-elev” positionen. Jag har börjat gilla känslan av att vara min egen så det var väldigt skönt att på avslutnings konserten bara fokusera på att sjunga och ha kul med det jag skulle framföra. Det var som att den där pressen jag har känt hela tiden plötsligt släppte och jag fick göra det jag gör bäst, nämligen uppträda för en riktig publik! 😉

Här kommer några bilder från Helena Döses masterclass i Kungälv

Tobias, Tatiana, Anita och Nina

Första kvällen hemma hos Helena Döse

Tatiana och Oskar på färjan hem från Marstrands utflykten.

 

De två tenorerna Ernane och Richie, en från Brasilien och den andre från New York!

Stackars Ulrich blir nästan ihjäl kramad!

Jag och tenoren Oskar Bly, alias Mimi och Rodolfo

Dramatiska sopranen Karin O Bäckström efter sitt shownummer "Meine lippen kussen so heiss" på Fars Hatt 🙂

Konsert imorgon fre 5 aug kl. 19.00 på Mimers Hus i Kungälv

Nu är det snart dags för konserten. Alla sångarna från kursen kommer att medverka och jag sjunger Grevinnan Maritzas entré sång och en duett ur La Bohème.

Jag hoppas att all den nya information och kunskap som jag har fått ta del av kommer fram imorgon, fastän att viktigast är ändå att ha kul och att ge publiken något att minnas!

Tralalaaaaaaaaaaa!!!

Sjätte dagen på masterclass i Kungälv med Helena Döse, David Jones, Ulrich Staerk och Anita Åstrand

Ja, vart ska jag börja?? Det är så mycket ny information i mitt huvud just nu att det är svårt att tänka några tankar i huvudtaget. Fast lite hjärnkapacitet har jag nog kvar, tillräckligt för att nu försöka beskriva vad det är jag har gjort och lärt mig under dessa dagar. Det är intensivt, idag sjöng t.ex 3 gånger, två sånglektioner och ett litet uppträdande i slutet av dagen. Det är nog det svåraste, att försöka få ihop allt det nya och sen bara leverera!

Jag har fått känna på hur det känns att sjunga med tungan utanför munnen med en penna vid tänderna, att få min nacke lång och avslappnad på samma gång, att hålla en boll mellan benen med ett jämt stadigt tryck för att känna förankring och avspänning i överkroppen, att lukta på en ros och ha ett inre leende, att lita på min kropp och förmåga, att låtsas vara en gorilla som stönar, att sjunga inför publik även i en övningssituation, att inte tugga med käken mer än jag kan med stängd mun, att lyssna på andra och se hur ljud och röst förändras, att sjunga Paminas aria rätt så hyfsat och sen börja gråta för att spänningen släppte och jag märkte att jag hade överlevt.

Jag hade en lätt huvudvärk på vägen hem… 😉

Lärarna gör sitt bästa för att försöka få oss att ta till oss så mycket information som möjligt på denna korta tid och jag tycker att dom gör ett fantastiskt jobb. Det är ändå bra lyxigt att sjunga upp för fyra personer som har olika fokus på det som kan förbättras och utvecklas hos mig. En som ser min kropp, en annan det rent musikaliska, en tekniskt och en som ser till själva framförandet. Blir jag inte bra efter det här så vet jag inte vad som krävs!! 🙂

Jag lever just nu med musiken och allt det som uppstår genom dess kraft. Häromdagen när jag sjöng tillsammans med Ulrich, vi jobbade med Michaelas aria, så upplevde jag en väldigt stark känsla av närvaro och att vara en del av musiken, idag efter Paminas aria så tror jag att musiken påverkade mig så pass att tårarna och alla känslor som samlats inom mig under dessa dagar helt enkelt var tvunga att komma fram, att musiken öppnade upp för mina egna tillbakahållna känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera allting och då blir musiken min räddare som hjälper mig även när det är svårt.

Jag ser fram emot resten av veckan, vi är ett gott gäng och det är fin stämning. Jag hoppas att jag kan lära känna dom andra bättre och även hålla kontakten efter att kursen tagi slut. Det skulle vara så roligt att kunna följa varandra och se vad som händer sedan.

Nu ska jag slänga mig i TV-soffan och försöka glömma allt detta för en stund!